Cecilia Enberg

Telefonplan är ett område i förvandling, tidigare var det LM Ericsson som dominerade. Nu skall det bli designcentrum här. Konstfack har flyttat in i Ericssons gamla telefonfabrik. Restaurang Landet har blivit värsta hänget och omnäms i bostadsannonser som lockbete. Till och med den tidigare lilla trånga Vi-butiken har byggt ut. I kv. Tvålflingan stod tidigare flera fabriksbyggnader i tegel, tre är kvar, de andra revs tidigare i år. För något år sedan ockuperades byggnaderna för att det inte skulle rivas, det misslyckades och ockupanterna avvisades efter några dagar. Om några år kommer det att finnas två tusen nya lägenheter i området.

Under sommaren har jag betraktat byggnaderna på avstånd. Det stora huset som täcks av det blå skynket. Monumentalt och naket. Något är avhugget och borta. Tystnaden och frånvaron av människor. Jag tänker på alla som arbetat i huset, på alla händer som har slitit och muskler som spänts. Alla tidiga mornar, gäspningar, unikaboxar. Att göra samma sak om och om igen. Det som har varit är historia och glöms och rivs. Byggnaden är vacker och väcker associationer hos mig. Boken Överflödet - fabriken av Leslie Kaplan är en poetisk undersökning av fabriken; fabriken betraktad som ett eget universum, som tid, språk och liv.

Inuti fabriken tillverkar man oavlåtligt.

Man är i den, i den stora fabrikens universum, som andas för er skull.

Fabriken, man går dit. Där finns allt. Man går dit.
Överflödet ? fabriken.

Jag ser de nakna hålen i huset, de böjda valven, det ofullständiga och föränderliga. Fragment i mitt huvud från Tomas Tranströmers dikt Romanska bågar; inom oss öppnar sig valv efter valv i oändlighet och att vi aldrig blir färdiga som människa. Fasaden är utsidan, puts i olika färger och lager, yta intill yta som ett ojämnt mönster; en abstrakt målning. Om man kommer riktigt nära förlorar allting sitt sammanhang och blir delar av ett universum, sin egen helhet inom dukens fyra hörn. Du kan inte överblicka allt utan bara se detaljerna.